märta

Jag ska skärpa mig.

Idag bestämde jag mig för att börja äta igen efter 4 dagars fasta, jag blev dömätt av en potatis och lite sås.
Jag ska nog aldrig utsätta min kropp för något liknande igen.
Mamma berättade att när hon var yngre fastade hon i 21 dagar i sträck, sjukt!
Jag känner att detta var trots allt en bra erfarenhet, jag har fått en annan inställning til mat.
Förut var det mer att jag åt för att man ska äta, men nu kan jag njuta mer.

Lovet hitintills har varit slappt som fan, har vaknat runt 9 varje dag.
Har övningskört som en dåre, dags att skriva in sig på körskolan snart, känns ganska konstigt att behöva köra med någon annan än syrran, men det går nog bra.

Jag kan bli så jävla trött på mig själv. Alla tankar om att jag är för tjock eller liknande måste fösvinna!
Det är jobbigt att jämt tänka på vad man stoppar i sig, ibland är man faktiskt värd något litet extra, men då ska man behöva ha ångest över det istället. Jag skulle må bra av att släppa taget lite, bli lite mer av en livsnjutare.
För man lever ju faktiskt bara en gång.

Mamma har berättat att hon mår sämre. Jag vet inte vad jag ska säga. Hon säger att hennes ben skakar när hon går nerför trappor. Tänk om vi snart måste flytta för att hon inte klarar av trapporna. Lilla mamma.


Kristin får mig alltid på gott humör, hon är så bra.