märta

Det är två veckor kvar tills vi åker till Götet nu, mamma ringde och sa att Johanna inte ska med.
Jag blev ganska ledsen över det, jag träffar henne aldrig och ibland känns hon som en främling, även fast hon är min egen syster. Jag undrar om hon känner likdant.
Jag har alltid varit nära Carro, jag tror att det är för att vi är så lika.
Men Johanna är mellanbarnet och hon är inte alls som oss. Verken på sättet eller utséendemässigt.
Som ett svart får. Visst skulle jag vilja ha mer kontakt med henne, men jag vet bara inte hur.

Jag sprang runt kyrksjön när jag kommit hem, jag är glad att min kondition är bra igen.
När jag kom hem kom mamma bara några minuter efteråt, hon var tårögd.
Men gumman, har du tvättat allt? Det hade jag gjort, igår. Jag svarade ja. Hon kramade mig och berömde mig för att jag så duktig. Jag blev glad och nöjd över mig själv.

Ikväll övningskörde jag igen. Har gjort det tre dagar i rad nu.
Det blir bara roligare och lättare att köra bil ju mer man kör. Dragläget och starta i backe funkade idag.
Carro är verkligen den bästa av handledare, hon är lugn och uppfinningsrik.
Hon får mig att se en massa gående människor och trafikljus som inte finns, det är jättebra.
Jag körde på stora vägen, allt gick bra tills jag skulle svänga in på en grusväg, jag växlade ner på tvåan som hon sa, men jag glömde helt att bromsa, så jag sladdade in på vägen och blev skiträdd. Hua, det ska verkligen inte hända igen. Hur var det med kordinationen egentligen?


Pernilla var snygg idag. Jag kan komma på mig själv med att gå runt och titta på henne på skolan och fundera över hur snygg och fin och vacker och bäst hon är. Och jag blir alltid lika glad när jag kommer på att hon är min, min vackra kvinna. Jag är kär! ja så är det.

Festen började bra, jag drack mitt vin och kände mig lycklig och varm inombords.
Folk rullade in, inte så många man kände. Vi dansade och skrattade tills han kom inramlande.
Det kändes för en sekund som att jag svävade över alla andra, för att rädda mitt eget skinn kanske.
Jag kände igen honom väl, alldeles för väl. Jag började minnas den där gången när vi spela tv-spel i deras lägenhet på Kristineberg. Och att jag då inte hade någon aning om vad som pågick.
Han kompis presenterade sig, jag tog tag i Malin och sprang ut i trapphuset, jag berättade vad han hade gjort.
Jag letade febrilt efter Pernilla, jag hittade henne.
Mitt hjärta bankade hårt i mitt bröst och jag ville kräkas. Jag gick in igen, men gick fort in i köket i hopp om att han inte sett mig, det hade han inte. Jag började bli arg på mig själv vid det här laget, här står jag och trycker i ett kök på min kompis inflyttningsfest, han styr i denna sekund mitt liv.
Jag får lägga mig i Malins knä för att gråta, Pernilla ser jag inte skymten av på en lång stund.
Folk försöker få ut honom men han bara svarar tillbaka med ett Håll käften.
Till slut är han ute ur lägenheten, jag får syn på Mona som står i köket.
Jag kryper ihop i hennes famn och gråter som ett barn.
Efter det kändes att bättre, jag dansade och drack igen. Jag, Malin och Ylva gick ner på staoil en sväng.
Jag kom ut med en Mexikansk burrito i min hand. Malin fick den, sen gick vi tillbaka till lägenhetn atta hade däckat, jag fick tag i min väska och vi åkte hem.

Tack Mona och Malin

Jag kom att tänka på den där hösten när löven var lite sådär extra vackra, och luften var sådär ljum.
Jag och mamma bodde i en 4 på Hantverkargatan här i Ljusdal, anledningen till att vi hade en 4 var att min storasyster nyss flyttat ut, ändå hade jag det där minsta rummet innanför köket, det var blått.
Jag trivdes mycket bra i mitt rum, jag gillade utsikten över gården, den där gigantiska gräsmattan.
Ibland kunde jag sätta mig vid mitt fönster och bara kika på folk i andra fönster.
Det var en gammal dam som kom ut samma tidpunkt varje dag för att köpa tidningen, men det är inte henne jag kom att tänka på först. Det som jag minns mest var att jag kikade ofta in hos ett gaypar som bodde på nedersta våningen.
Jag kunde sitta länga och titta på de, jag fann de bara intressanta. En helt ny livssti som jag kunde ha en inblick i, utan att de visste något.
Ut i köket för att hämta vatten, slå på kaffebryggaren, sätta sig framför tv:n smeka handen.
Eller inget mer jag fick se, jag tror egentligen inte jag ville se mer heller. Men jag minns att de bytte lakan ganska ofta.
De hjälptes åt förstås, starka män som bäddar sängen tillsammans, som om inget hade hänt.
Vi hade ett osynligt band emellan oss, jag och de.
Jag saknar den hösten.

All denna beröring som alla så försiktigt suktar efter. Kanske är det bara vädret, men jag vill hela tiden vara nära.
Dig och dig och dig, bara en snudd på armen, och sen borta.

Hon kom in i mitt rum helt tyst, utan att tända lampan.
Hon viskade mitt namn och jag minns att jag mumlade något.
Hon såg att jag låg i sängen och försökte sova, men ändå satte hon sig på min sängkant.
Hon ursäktade lite argsint det stökiga köket, hon hade väl sett mina små försök till ordning.
Bara rätta till duken, torka bort brödsmulorna från bordet, hälla upp diskvatten.
Jag mumlar att det är okej, sedan frågar hon om mormor och morfar ska sova här en natt,
jag svarar nej, hon hade nog redan räknat med det svaret och instämmer att det var en dålig idé.
Sedan börjar hon berätta om de där skuldkänslorna hon har, att hon inte är hemma så ofta,
att vi nästan aldrig umgås bara hon och jag. Hon säger att det inte är för att hon inte vill spendera tid med sin dotter, att hon bara vill räcka till, till alla. Jag gråter, tyst, tyst. Hon märker det inte.
Egentligen vill jag bara hoppa upp i hennes famn och ligga där och gråta och skaka i takt med hennes andetag.
Jag vill bara berätta hur det är, att jag brukar gråta mig till sömns ibland för att jag saknar att hon skramlar i köket om kvällarna. Skrammel, skrammel, klirr, klirr, KABOM.
Men istället ligger jag där med ryggen mot henne och mumlar att det inte gör något.
Hon smekar mig över håret och stryker mig över min nakna rygg, tyst, tyst i mörkret.
Jag älskar dig Martina, det vet du väl?