märta

Festen började bra, jag drack mitt vin och kände mig lycklig och varm inombords.
Folk rullade in, inte så många man kände. Vi dansade och skrattade tills han kom inramlande.
Det kändes för en sekund som att jag svävade över alla andra, för att rädda mitt eget skinn kanske.
Jag kände igen honom väl, alldeles för väl. Jag började minnas den där gången när vi spela tv-spel i deras lägenhet på Kristineberg. Och att jag då inte hade någon aning om vad som pågick.
Han kompis presenterade sig, jag tog tag i Malin och sprang ut i trapphuset, jag berättade vad han hade gjort.
Jag letade febrilt efter Pernilla, jag hittade henne.
Mitt hjärta bankade hårt i mitt bröst och jag ville kräkas. Jag gick in igen, men gick fort in i köket i hopp om att han inte sett mig, det hade han inte. Jag började bli arg på mig själv vid det här laget, här står jag och trycker i ett kök på min kompis inflyttningsfest, han styr i denna sekund mitt liv.
Jag får lägga mig i Malins knä för att gråta, Pernilla ser jag inte skymten av på en lång stund.
Folk försöker få ut honom men han bara svarar tillbaka med ett Håll käften.
Till slut är han ute ur lägenheten, jag får syn på Mona som står i köket.
Jag kryper ihop i hennes famn och gråter som ett barn.
Efter det kändes att bättre, jag dansade och drack igen. Jag, Malin och Ylva gick ner på staoil en sväng.
Jag kom ut med en Mexikansk burrito i min hand. Malin fick den, sen gick vi tillbaka till lägenhetn atta hade däckat, jag fick tag i min väska och vi åkte hem.

Tack Mona och Malin