märta

All denna beröring som alla så försiktigt suktar efter. Kanske är det bara vädret, men jag vill hela tiden vara nära.
Dig och dig och dig, bara en snudd på armen, och sen borta.

Hon kom in i mitt rum helt tyst, utan att tända lampan.
Hon viskade mitt namn och jag minns att jag mumlade något.
Hon såg att jag låg i sängen och försökte sova, men ändå satte hon sig på min sängkant.
Hon ursäktade lite argsint det stökiga köket, hon hade väl sett mina små försök till ordning.
Bara rätta till duken, torka bort brödsmulorna från bordet, hälla upp diskvatten.
Jag mumlar att det är okej, sedan frågar hon om mormor och morfar ska sova här en natt,
jag svarar nej, hon hade nog redan räknat med det svaret och instämmer att det var en dålig idé.
Sedan börjar hon berätta om de där skuldkänslorna hon har, att hon inte är hemma så ofta,
att vi nästan aldrig umgås bara hon och jag. Hon säger att det inte är för att hon inte vill spendera tid med sin dotter, att hon bara vill räcka till, till alla. Jag gråter, tyst, tyst. Hon märker det inte.
Egentligen vill jag bara hoppa upp i hennes famn och ligga där och gråta och skaka i takt med hennes andetag.
Jag vill bara berätta hur det är, att jag brukar gråta mig till sömns ibland för att jag saknar att hon skramlar i köket om kvällarna. Skrammel, skrammel, klirr, klirr, KABOM.
Men istället ligger jag där med ryggen mot henne och mumlar att det inte gör något.
Hon smekar mig över håret och stryker mig över min nakna rygg, tyst, tyst i mörkret.
Jag älskar dig Martina, det vet du väl?