märta

Lika bra att släppa taget om dig nu, det säger alla.
Speciellt mamma, hon är nog jättetrött på att se mig så besviken varje helg, just efter jag fått det där sms:et,
det fruktade.
Och jag är så blåögd. Jag bara hänger mig fast, klänger och sliter, för jag vill ha dig, jag behöver dig.
Jag känner mig även ganska lurad. Fast jag borde inte öppna mig för människor som jag gör.
bara någon visar minsta intresse så blir jag en öppen bok. Dra ut mina sidor bara. Bränn dem, eller riv de i små bitar och gör fina små högar bara. Ta allt jag har och gör det sedan till ditt eget, för det är så jag känner nu, jag har inget eget längre.
Du har tagit allt och gjort till ditt. Och här sitter jag, lilla blåögda jag, och väntar på dig.
Tom.
Men anledningen till att jag inte kan släppa dig är att vi verkar ha så mycket gemensamt, vi skulle kunna förgylla varandras vardag. Jag trodde att du var mer mogen än vad du är, eller jag önskade. Och den respekten du gav mig, satte mig på en fin, hög pedistal, men du bara hugger av benen bit för bit tills pedistalen har förvandlats till en liten, obetydlig stubbe.
Och samtalen där vi planerade vår framtid, grundligt. Men jag sa redan i början att planerar man en massa blir man bara besviken om allt skiter sig. Men du bara fortsatte, och jag hängde på. Alla resor vi skulle på, se världen tillsammans. Flytta ihop, ha ett mysigt hus med kakelugn...och jag bara hängde på, förblindad.
Men snälla du, hur blev det? Vart gick det fel? Ibland önskar jag att vi aldrig träffats. Ibland önskar jag att vi skulle träffats mer.
Men jag väntar, som en liten hund på sin husse. Lika blåögd som alltid.