märta

I lördagskväll runt 9 tiden ringde carro, hon berättade att hon åkt förbi pappas hus och sett att det var tomt i fönstren.
Så hon ringde Johanna som kom och hämtade mig och vi i vår tur hämtade Carro. Erik var också med. Jag var måttligt nervös eftersom jag inte haft någon kontakt med honom det senaste halvåret, förutom ett sms jag fick på nyårsafton som gjorde att jag grät in år 2008. Hursomhelst.
Alla var väl nervösa. eller allra minst Carro som var en aning berusad, jag skakade på vägen dit.
När vi öppnade dörren in så såg vi till vår stora fasa att allt var tomt.
Det fanns ingenting kvar i huset förutom en liten tv, en säng på golvet och en trappstege. Boba låg i sängen och slickade sig. Jag viste inte vart jag skulle ta vägen, vart är alla mina grejer? vart är mitt hem?
Carro blev rasande och rusade in och frågade vad fan han höll på med. han sa att han skulle flytta till värmland.
Jag skakade mer nu och insåg att min pappa snart kommer att vara fullkomligt borta. Tanken gjorde mig tårögd.
Carro frågade också varför han inte sagt nåt? här har han inte hört av sig på ett halvår också sen tänker han flytta utan att berätta nåt. Johanna rusade ut till Erik i bilen och Carro bara skrek. Pappa mumlade och sa som vanligt "ja, jo" Och jag, jag bara stod där och önskade att jag drömde. Helt knäpptyst stirrande ner i golvet.
Jag minns att han frågade varför jag kuggade mig, jag röck på axlarna.
Och helt plötsligt stod vi på gräsmattan, Carro hade slagit igen dörren med ett dån. Jag grät mycket nu. Hon ställde sig bredvid mig och frågade om det var något jag ville ha sagt, vi stod där ett bra tag och sen gick vi in igen.
Jag gick rakt emot honom och satte mig på soffkanten. "Jag vet inte vad mina systrar tycker, men jag vet, att jag behöver en pappa och jag behöver dig" Han tittade inte ens på mig, bara på hockey.
Carro skrek ännu mer och jag kände mig mer övergiven än någonsin. Jag gick ut i hallen och gjorde mig beredd att gå men de kom efter. Jag började skrika åt honom som ska vara min pappa.
Jag skrek att jag känner mig väldigt oälskad och något om att han måste vara hjärntvättad. Sedan, efter beordran av Carro kramade han mig. Han kramade mig två gånger och jag tittade in i hans ögon och såg pappa.
Vi gick ut till Johanna och han sa till oss alla att han inte vill att det ska vara såhär. Han kramade Johanna och Carro och så sa han att han skulle ringa imorgon så kunde jag få hämta mina grejer. Vi åkte hem och jag kände en liten känsla av lättnad.

Nästa morgon ringde han och sa att han var hemma. Vi tog med oss Carro, Fredrik och Alvin och for dit.
Han hade proppat in alla grejer i ett rum och vi började att gå igenom. Han sa att han inte ville ha någonting själv. Först tog vi de stora sakerna, Carro tog den stora gröna soffan och kökssoffan, även två sängar. Jag själv tog lampan i vardagsrummet, dubbelsänggaveln, köksbordet + fyra stolar, boxern, dvd:n, assistenten och en stor blå fjällrävenvandringsryggsäck. Det var hemskt att gå igenom lådorna, bitarna av ens liv. Vi slängde det mesta, ingen av oss orkade göra något annat. Och pappa bara yrade runt och Alvin bara ramlade.
Johanna kom och sa att hon inte ville ha något.
Efter fem timmar var vi klara, jag hade fyllt en släpvagn. Jag hittade till min stora förtjusning mitt gamla nintendo 8-bit tv-spel. Vi lämnade pappa och sa att vi kom igen om två veckor för att hämta lite andra saker.

Allt känns bara väldigt omtumlande. Pappa flyttar till Värmland och jag kommer troligtvis kanske träffa honom vartannat år.
Jag är jävligt glad att jag har mina syskon, mamma och Erik.
Åh, Erik, du är så underbar. Du vill mig allt gott. Snart ska vi flytta ihop och bilda bo. Jag känner mig redo för det. Och snart skaffa oss en egen familj.

Pappa. Pappa Ove. Du har alltid varit den bästa pappan jag har vetat av, jag har alltid försvarat dig om mamma sagt nåt dumt om dig. Jag har blivit buren och matad av dig. Och det är klart jag älskar dig. Men ingenting kommer att bli som förut. Jag önskar nu att du kan slå dig ner med Britt-marie och vara lycklig.